Sa, nu har annu en vecka gatt. Borjar narma sig hemfard. Aventyret borjar lida mot sitt slut och jag borjar fa en san dar panikkansla. Vill hem igen, kan erkann aatt jag har lite hemlangtan ibland. Vill stanna, vill inte att mitt aventyr ska vara slut riktigt an. Har traffat sa manga helt underbara personer har. Men jag har i alla fall en bra anledning att aka tillbaka igen. For tillbaka ska jag, har foralskat mig i detta landet!

Vad har hant i veckan da? Har varit pa forlossning hela veckan. Har varit med pa ett kejsarsnitt. An annorlunda men haftig upplevelse! Har varit med pa nagra forlossningar och fatt vara med och undersoka kvinnor innan forlossningen. Men nu antligen har jag borjat forsta vad det egentligen ar jag kanner nar jag undersoker. En barnmorska som pratar engelska forklarade mycket ingaende hur jag skulel kanna for att kanna hur barnet lag, och vad det var jag kande nar jag tryckte pa olika stallen pa magen. Och idag, efter att ha undersokt en del kvinnor, kunde jag sjalv kanna att cervix var oppen en bit. Aven om jag inte kunde saga exakt i centimetrar kunde jag visa med fingrarna efterat. Antligen fick jag forklarat for mej, pa begriplig engelska, exakt hur och vad jag skule leta efter!

Nu har vi fatt ett par exempel pa hur bra engelskan ar i dettat landet.

Forra gangen var det meningen "Tva foster var doda, men dom mar battre nu!" Denna gangen var det meningen "Hon ska upp pa operation, det blir ett kejsarsnitt eftersom hon har en moderkaka.."

Men igar fick vi vara med om en sak som gjorde mig illa berord. Hela situationen gjorde att man borjade fundera pa hur man tanker i detta landet ibland. I stol 1 i forlossningssalen lag en kvinna som gjorde en skrapning. Hon ville behalla barnet, men hade fatt Rubella och var tvungen att gora abort pga det. Hon lag och grat, bade av sorg och av smarta. I stol 2 lag en kvinna som holl pa att foda. Vi fick forklarat for oss att man hade sett pa ultraljud att barnet hade ett bukvaggsbrott och att tarmarna lag utanpa magen. Hjartljuden pa barnet gick ner, och vi har lart oss att i Vietnam skickar man folk till kejsarsnitt sa fort hjartljuden blir samre, man tar det sakra fore det osakra. Sa jag fragade varfor man inte skickade henne till kejsarsnitt. Da fick jag till svar att det var for att barnet inte var normalt. Inneborden var d aatt det inte spelade nagon roll om det overlevde forlossningen eller inte. Nar barnet antligen kom ut, fter en smartsam forlossning, upptackte man att man hade sett ratt pa ultraljudet. Forst da ringde man efter en kirurg som skulle kolla pa barnet. Pappan till barnet stod ute i korridoren och grat och fick inte komma in i rummet. Och i stol 1 lag fortfarande kvinnan som gjort abort. Ingen pratade med mamman, utan henne borjade man bara sy, eftersom hon hade gatt sonder en del. Och alla bara stod och tittade pa barnet i vantan pa kirurgen. Man visste ju att barnet antagligen skullle fodas med detta felet, varfor hade man ingen beredskap? Varfor ringde man inte kirurgen och forvarnade direkt nar forlossningen borjade? Varfor var inte denan mamman och detta barnet varda ett kejsarsnitt? Och varfor later man en kvinan gora en ofrivillig abort i samma rum som en annan kvinna haller pa att foda sitt barn? Jag tyckte att hela situationen var jatte jobbig!