Det är med lite sorg i hjärtat som jag nu har lämnat in nycklarna till mitt 19kvm lilla studentrum på Elmetorpsvägen 21 i Kristianstad. Men inte med lika stor sorg som jag tar farväl av det äckliga köket som bara har blivit mer och mer misskött.. Borde vara ett prov för att få hyra rum med gemensamt kök.

--> Dammsugarprov

--> Disktraseprov

--> Diskborsteprov

--> Golvmoppningsprov

Kan lova att dom som bor i korridoren nu inte hade klarat ett enda. Helt ärligt tror jag inte ens att dom vet hur man startar en dammsugare.

Men det har inte alltid varit så, från början fungerade allt finfint å det bodde många trevliga människor. Men så är det ju i studentkorridorer, människor flyttar när terminerna tar slut, å in kommer nya..

En annan sak som jag inte kommer att sakna ett dugg är det där så kallade bostadsbolaget ABK Kristianstad. Otrevliga, inkompetenta och icke serviceminded.. Här ska man tydligen behöva betalaför saker som deras odugliga hantverkare har pillat med innan jag flyttade in. Väggar som såg ut som skit för att man har spacklat spikhålen och bara målat spacklet.. Med en annan vit färg.. Och en toalettsits som inte passar toalettstolen, som deras husvärd fixade dit med Karlssonsklister när jag klagade över att den befintliga var trasig. Men det var tydligen mitt fel det med. Sen är det helt omöjligt att komma i kontakt med dom.  Telefontid mellan 13.30-14.30

Man är ju inte ensam om att ringa då direkt.. Men det skaman tydligen. "Det är ju bara att gå ifrån jobbet några minuter" som en receptionist så fint uttryckte sig. Prova det när du jobbar som sjuksköterska! För man kommer ju inte fram på första försöket direkt!

Men annars så kommer jag sakna min lilla tillflyktsort.

Och jag inser ju att vännerna i Kristianstad kommer väldigt långt bort helt plötsligt. Å det blir en stor saknad! För fortfarande tänker jag "men vi ses ju till hösten när skolan drar igång igen och jag bor i Kristianstad på veckorna". Men så blir det ju inte längre.. Skolan är ju faktiskt slut!

Tänkte vid något tillfälle att jag skulle försöka skriva lite mer igen.. NU skajag börja med det. Det var bara ett par månaders uppstartsperiod..

Igår inleddes min arbetsvecka.. Eller ja, den började väl i och för sig redan i måndags, men en minipaus i torsdag gör ju att den börjar om igen. Jobbhelgen blir väldigt lång när man jobbar fredag-tisdag. Men men.. Kunde varit värre!

Äntligen är man färdig med skolan, och får göra det man ville göra när man började plugga för tre år sedan.

Dessutom är det skönt att man har hamnat på en arbetsplats där man trivs väldigt bra. Hoppas bara att man får stanna efter årsskiftet. Det är bara att hålla tummarna!

Från examensdagen! :) 

Då har sista terminen börjat! Det känns sjukt overkligt. Idag när hela klasssen satt och började planera hur examensdagen ska se ut. Är vi redan där? ÄNTLIGEN! Men innan vi står där i kyrkan och får vår brosch (och innan vi får tillåtelse att betala 700 spänn för att ansöka om vår sjuksköteskelicens), så har vi en tuff termin framför oss. Praktik både på sjukhus och inom hemsjukvården. Massa plugg och en nationell tenta, som både är praktisk och teoretisk. Så nu fem månader framöver kommer jag att sitta med näsan djupt nere i min enorma hög med böcker..!

Den 7 Juni står vi allihopa stolt med våra broscher!

Så familj, släkt och vänner! Lördagen den 9 Juni smäller det, då är det riktig fest som gäller (om jag inte ska jobba vill säga)! Men jag tycker att alla ska boka det datumet, för det har jag gjort och det ska hjälpa mig att ta mig igenom denna terminen! :)   

Detta verkar vara frågan som hela mediasverige ställer sig just nu. Blev det en smäll på käften för alla såkallade sportjournalister att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset? Blev det jobbigt för dem nu? Betyder detta att de måste ge ridsporten lite plats i sportdelen? Måste tv börja sända ridsport i tv?

Jag ser det framför mig, nu börjar alla dessa sportjournalister att klia sig i huvudet. Hur ska vi göra för att slippa detta?

I själva verket har de ju ett toppenjobb, sitta och dricka öl, klia sig i skrevet och kolla på fotboll hela dagarna. Och dessutom få betalt för det. Ska detta förstöras nu bara för att denna, för dem helt okända ryttaren, vann Jerringpriset?

Så hur ska vi göra för att rädda oss ur denna situationen?

Jo, alla journalister i Sverige börjar nu i stället att rapportera om kupper i röstningen. Så gör vi! Detta är facebooks fel, de sociala mediernas fel! 

Röstade jag på Rolf-Göran Bengtsson bara för att det stod på facebook?  Nej! Inte heller bara för att han håller på med ridsport, den sporten jag själv brinner för. Utan eftersom han är en av världens bästa ryttare. Och en ryttare som Jag ser upp till!

Detta bevisar bara att ridsporten är stor i detta landet. För tydligen behövs det bevis. Det räcker inte med att ridsporten under flera år har varit den sport i Sverige som efter fotbollen har flest utövare. Detta tjat om att det är det sociala mediernas fel bevisar bara att den finns massor av hästmänniskor där ute i detta avlånga land som intresserar sig för ridsport. Som tog sig tid att läsa uppmaningarna om att rösta på Rolf-Göran. Detta är samma människor som efter varje stor tävling ute i världen letar reda på resultat på internet, eftersom sportjournalisterna i Sverige inte kan tänka sig att rapportera om det.

Det var 44,6% som röstade på Rolf-Göran Bengtsson. Låt siffrorna tala för sig själva! Hur mycket ni än skyller på kupper och sociala medier, så är det bara för er att inse - ridsporten gick vinnande ur denna striden!  

Äntligen börjar det gå mot ljusare tider! Man behöver inte tända lamporna vid 15 längre.. Underbart! Men detta innebär även andra saker, som att nästa vecka börjar sista terminen på min utbildning. Skrämmande men väldigt skönt. Det som kändesså långt bort när jag började plugga, och jag kom ihåg när man satt där första veckan och de berättade om c-uppsatsen som skulle skrivas sista året. Vissa i klassen blev väldigt uppstressade redan då Medan jag var en av dom som tyckte att det är ju låååååångt dit, herregud, två långa år! Men nu sitter man där, gjorde klart presentationen idag och på torsdag förmiddag går man upp. Det som för 2,5 år sedan kändes så fruktansvärt avlägset är nu nutid.

Och kan ni tänka er, om mindre än ett halvår är jag, JAG, färdig sjuksköterska! 

En underbar känsla, men det är även med stor skräck jag kliver in i detta nya. Förra veckan var jag på min första riktiga anställningsintervju någonsin. Det är inte min grej att göra reklam för mig själv. Visst, jag har haft tur som har fått jobb utan större ansträngning tidigare, men jag önskar att jag hade haft i alla fall lite rutin kring detta med att söka jobb den "riktiga" vägen. Men det är väl bara att hålla tummarna för att man gjorde ett bra intryck, annars är det bara på det igen på nästa ställe. Någon gång kanske jag blir lite mer bekväm i den situationen. 

Det finns ett jobb därute någonstans!

Det känns som igår...

Nu är jag irriterad, kanske rent av mycket irriterad! Arg? Jo, lite!

Men målet för för mina irritationer just nu är varken Hallandstrfafiken eller människor med alldeles för stor egocentrering. Nej, det är den där kvinnan (läs: kärringen) som har tre små mini hundar i snöre. Eller jag tror att det är tre hundar, dom flyger ju runt helt hysteriskt där längst ut på snörena så det går ju inte att räkna dom!

Jag möter denna kvinna säkert 7 av 10 gånger jag är ute och går med Gnista. Det spelar ingen roll vilken runda jag går eller vilken tid på dygnet jag går, hon är över allt med dessa hundar. Och eftersom jag helt saknar rutiner vad det gäller hundrastning utan går på känsla, så finns det tre alternativ till detta fenomen. 

1: Denna kvinna är ute och går konstant med sina hundar

2: Hon har mig under span.

3: Ren otur, eller med andra ord ; Gud vill mig illa!  

Oavsett så är det så att både jag och Gnista drar en djup suck varje gång vi ser dessa varelser på håll.

Vanligaset senariot när vi möts ser ut så här. (det börjar på typ 50 meters håll. 

Gnista går fot, kvinnan ställer sig i kanten av vägen och hundarna står längst ut i flexikopplet, på bakbeben och skäller.Gnista tittar lite åt hundarna, jag petar till henne för att få hennes uppmärksamhet. Kvinnans hundar skäller så att de tappar andan, kvinna säger ingenting till sina hundar och blänger surt på mig.

Gnista går fot hela vägen förbi kvinnan och hennes hundar,utan att så mycket som att titta på dom. Precis när vi är förbi kvinnan, släpper hon efter på flexikopplena och hundarna hoppar mot Gnista och skäller om möjligt ännu mer hysteriskt. Gnista hoppar till utan att vända sig om och ger ifrån sig ett, observera: ETT skall. Jag petar till henne och hon fortsätter fram under tystnad. Kvinnar suckar och säger högt. "Guuuud vilken ouppfostrad hund,såna farliga hundar borde förbjuuuudas!"

..att tillbringa 8 timmar och 5 minuter pa flygplatsen i Bangkok.

Hittade dack ett Burger King -himmel- och en riktigt bekvam soffa. Sa nu ar det bara 4,5 timmar kvar! Man maste vara positiv!

Resan borjade lite knackigt.. Rakade vacka receptionisten pa hotellet som lag och sov i receptionen. Tydligen hade nagra hotellgaster varit ute och festat hela natten sa han hade suttit uppe och vantat till dom kom hem. Jag fick valdigt daligt samvete nar han rusade upp, helt yrvaken for att brygga kafef till mig. Jag hade liksom klarat mig utan!

Sen pa plats pa flygplatsen fortsatte elandet. De oppnade incheckningen 1 timem innan flyget skulle ga, sa det var att rusa igenom sakerhetskontrollerna mot gaten. Men forst var det tvunget att strula vid incheckningen. Bandet som vaskorna aker pa fastnade sa dety tog en j***a tid att checka in. Val framem vagdes vaskan, klarade mig med 100 gram till godo! Riktigt skickligt packat utan vag och allt! :) Men sen kunde ju inga vaskor ga vidare, sa de placerades i en lang ko och mannen bakom disken konstaterade med ett jattestort leende att det inet var sakert att min vaska hann med planet eftersom dom inte fick igang rullbandet. Men han trodde att den skulel komam ikapp till Danmark. Ja, det aterstar att se nar jag val landar! 

Har aven konstaterat att den som ar flygradd inte ska sitta i ett plan med massa vietnameser! Varje gang det kom en luftgrop skrek de till jatte hogt. A ni kan ju tanka er hur det lat nar det blev lite turbulens.. Och for att inte tala om landningen! Tror att dom satt och bad hela bunten for dom jublade som om dom vunnit OS-guld nar planet val hade saktat in! Tur att inte dom ska med hela vagen till Danmark, da hade jag ju inte lyckats sova en sekund! 

Na, nu ska jag leta upp den dar bekvama soffan igen och lagga mig och lasa en bok innan det ar dags att checka in. Denna gangen kunde jag inte gora allt fran forsta flygplatsen. Sa efter det ska jag se om jag hittar nagot i taxfreen, maste ju ha boardingkortet till det! 

Nu ska jag lamna datorn och fly fran den laskiga manniskan jamte mej..! 

Denna dagen borjade inte pa basta satt.. Frida ringde och vackte mej klockan sju for att beratta att vi kvart i atta skulle bege oss till Ho Chi Minh Maouleum och titta pa honom i egen hog person. Det var ju sa att min mobil har strejkat lite med det dar att ta emot meddelande, och Frida hade skickat ett igar for att beratta tiden. Sa det var bara kravla upp ur sangen och ta sig duschen. Det var dar de riktigt stor aproblemen borjade. Hur f*n far man igang skiten? ljuger inte om det tog 5 minuter for mig att fa ut nagot vatten ur den. Vred pa allt jag kunde hitta. Ett under att jag inte rakade montera ner hela skiten! Sen slanga i sig lite frukost a sen ivag! Att det var manga som ville ta sig en liten titt av doingen. Det var lang ko och mycket kontroller och regler. Och det dar med vietnameser och koer gar liksom inte riktigt ihop. Vakterna hade fullt sja med att slanga tillbaka folk i kon igen nar de forsokte kora om. Bakom mig gick det en, ursaka uttrycket, skitunge, som hela tiden trampade pa mina sandaler eller halsenor. Har en ny fras jag ska lara mig pa vietnamesiska; "En gang till och jag klipper till dig.. hart!". For det dar nar man vander sih om hela tiden och blanger ilsket forstar dom inte i detta landet. Kroppssprak i allmanhet har dom inte lart sig att tolka. 

Kom till slut in och fick ga varvet runt Ho Chi Minh a ja undrar om han verkligen ar riktig. Han ser ut som en docka! Maste erkanan att jag blev lite besviken, hade forvantat mig en lit emer spannande syn, jag menar han har ju varit dod sen 1969.

Tycker dessutom att hela grejjen med att ha honom liggande dar ar lite bisarr. Han ska tydligen ha onskat att han skulel bli kremerad och att hans aska skulle spridas i hela Vietnam for att alla skulle fa en del av honom. Istallet lagger man honom hel i en stensal och later tusentals manniskor titta pa honom varje dag. Ganska langt fran hans egna vilja! 

Sen var det taxi tillbaka till city. Frida hamnade i framsatet och det var i alla fall taxichafforen mycket nojd med. Han tyckte att jag och Emma var for gamla, men Fridas 22 ar var alldeles utmark och han betedde sig som en fjortis..! Skont nar vi antligen kom ut ur bilen, vilket tog onodigt lang tid eftersom trafiken var hemsk pa formiddagen!

Har hamtat en klanning idag. Passade finfint! Sen kopte jag aven en sandar sparkdrakt till mig sjalv, det vill saga byxdress. Har alltid sagt att jag ALDRIG ska kopa en san. Men det var ju samma sak med leggins som jag ALDRIG skulle kopa, for det var ju saaaa fult, men som jag alskar nu! Men ar i alla fall valdigt nojd med min sparkdrakt i valdigt skont material! 

Har fotat lite i Hanoi nu ikvall, som en riktig turist!

Hoppas att det blir nagra foton som man kan visa!

Har packat hela min resvaska nu, herregud var full den ar! Tack Hanna for att jag fick lana din enorma resvaska, vet inte hur jag skulle klarat mig med en mindre variant..

Har aven kopt hem lite kaffe som vesslor har atit och sen bajsat ut igen. Det ar riktigt gott och ska bryggas genom anordningarna som man satter pa kaffekoppen for att fa sig en lite segflytande, grymt stark kaffe shot! Sa har aven iforskaffat enagra sana anordningar! ;)

Imorgon kommer taxin och hamtar mig 6.00 pa hotellet, ingen sovmorgon har inte! Hoppas bara nu att jag slipper forseningar och krangel! Nar man val har satt sin fot pa flygplatsen vill man ju bara hem fortast mojliga, och 30 timmar fran att jag lamnar hotellet i Hanoi tills planet ska landa i Kopenhamn ar redan alldeles for lang tid!